torsdag 28 juli 2011

"Portfolio"

Tja!

Nu har bloggen en ny sida, kallad "Piercingar gjorda av Carro". Den kommer kontinuerligt uppdateras med bilder på piercingar jag gjort, både på mig själv och andra. Alla kommer garanterat inte hamna där, då jag inte har bilder på alla jag gjort.
Tanken är att skapa ett litet "portfolio", då det kan vara nyttigt att ha i framtiden :)

Ha det gött!


onsdag 27 juli 2011

Varför luktar det?

Hej där i sommarkvällen!
Nu var det, återigen, ett tag sedan det blev ett blogginlägg. Tyvärr. Men, vi lovar att vi skall bli mer aktiva, då bloggen snart har 1000 läsare, och jag har en känsla av att det bara blir fler och fler!

Till dagens ämne då. Varför luktar det?

Med "det" menar jag såklart piercings. Alla som har någon form av piercing har gjort sig bekanta med den dära söta, lite småunkna lukten som man kan få på fingrarna efter att ha rörd vid sin piercing. Dock tror många att det är pga hygienbrist, icke-läkning eller till och med infektion. Fel. Infektioner luktar visserligen också illa, men det är långt ifrån snarlika lukter.
En annan teori är att det är sårvätska som luktar, då en vit vätska gärna ackompanjerar lukten. Detta är dock också fel. Sårvätska är en vätska (oftast färg och luktlös) som ganska normalt läcker ifrån sår.

Det kladdiga, illaluktande gojset från piercingarna är något så simpelt som en blandning mellan döda hudceller och svett och ibland lite smuts och bakterier. Det är egentligen helt ofarligt, och alla piercingar kommer mer eller mindre lukta så.
Lukten uppstår när man bär smycken av material som inte låter huden andas, till exempel metaller av olika slag, silikon, akryl, glas och sten.

Om du absolut inte vill leva med lukten (ingen annan känner lukten om de inte sätter näsan i din piercing, och det smakar inte när någon kysser en, jag lovar!) så finns det några sätt du kan åtgärda detta på:

* Har du en töjning eller annan piercing som du kan sätta organiska smycken i, gör det. Införskaffa smycken i horn, ben och trä. Dessa har små små porer i sig som andas och minimerar lukten. 
* Ta ur smyckena och lufta ditt hål då och då.
* Tvätta smyckena som luktar med vatten.
* Tvätta piercingen med vatten, exempelvis när du duschar och torka den med en torr handduk.
* Duscha inte med större smycken i. 

tisdag 19 juli 2011

Tatueringar vi ångrar. Eller?

För några dagar sedan skrev Aftonbladet en artikel om hemmatatueringar. "Läsarnas fulaste tatueringar" löd rubriken. Men, egentligen, är hemmatatueringar verkligen synonymt med ful tatuering och tatuering man ångrar?

I många fall; tyvärr ja. Det finns många oseriösa hemmapulare, som endast tatuerar för skoj, eller för pengarnas skull. Dessa har i många fall väldigt få sanitetskunskaper (och ritkunskaper!). En sådan har jag råkat ut för. Tyvärr har jag också varit tillsammans med en. Men varför gör folk sådant, egentligen?
Det råder ingen tvekan om att tatuerare är coola. Se tillexempel på Kat von D-hypen. Tatueringskonsten ökar hela tiden i popularitet, tillexempel pga den ökade exponeringen i media. Såklart man vill bli gaddare!

Ett "nybörjarkit" med maskin, bläck, nålar, amp, övningshud, ja heller kitet kostar runt en 1000-lapp på vissa hemsidor. Har man inte den lilla summan pengar finns det en uppsjö av hemsidor på internet som talar om för dig hur du skall bygga din egen maskin. Sakerna som tillämpas är oftast eldtandborstar, rakapparater, gitarrsträngar och pennor. Allt komplett med lite lim. Det är bara att googla.

Dessa möter ju verkligen inte alla sanitetskrav som krävs, och vi skall vara glada över att kroppen är grymt mycket mer stryktålig än vad vi tror. Infektion vid tatuering är faktiskt inte så vanligt. Men det kan hända. Det är en risk man tyvärr får ta. Som med hemmapiercare. 

Men det finns faktiskt seriösa hemmapulare. Killar och tjejer som verkligen kan, men som inte har för avsikt att bli tatuerare på heltid, eller såna som inte kan få lärlingsplats.

Ångrar vi dem alltid då? Svar nej. Även om de ser ut som fan, så kan de betyda någonting, vara en milstolpe tillexempel. Och man kan fortfarande älska dem.

Tillexempel som Aftonbladets läsare Daniel. Han har tre hemmapulade tatueringar, och skriver att han är lika nöjd med alla tre. Den charmigaste av dem föreställer "En giraff med cykelhjälm och hjul som slickar på en mandarin". Sånt måste man ju bara älska, även om den ser förjävlig ut. 


Nu till min historia. Jag har faktiskt också en hemmagaddning. När jag var 16 år var jag tillsammans med en kille "på prov". Han var några år äldre än jag, och också kroppskonstintresserad.  Vi piercade varandra rätt ofta. Och en dag så frågade han om vi skulle gadda oss. Han visade mig hemmabygget, som bestod av just gammal skiten hårtrimmer och en penna samt lite koppartråd. Nålen var en gammal akupunkturnål.
Jag var mycket väl medveten om riskerna. Jag var trots allt väldigt sanitetsmedveten redan då.

Men jag hade en mindre dröm om att tatuera in någonting jag hade ritat själv. Så jag ritade upp en relativt snygg kvinnosymbol med horn. Vi gick ner till Ica och införskaffade oss Bic-pennor (för hans pappas alla tatueringar var minsann gjorda med det!). Han sög ut bläcket och började doppa.

Akupunkturnålen var inte skön. Och det tog ett jävla tag. Ändå gjorde vi bara outlinern. Resultatet blev detta.

På bilden var den nygjord. Groteskt ful och sned :) Dagen efter så var ryggen alldeles gul och till kvällen så spydde jag. För första gången på 10 år. Det slutade med att jag låg och spydde i två veckor efter det.
Var det värt det? Nej, kanske inte. Men jag ångrar den inte. När jag fyllde 17 så fick jag en ifyllning på en studio i present av morsan. Den är fortfarande groteskt ful, men den påminner mig om när mitt liv började vända. Den "vilda" perioden.
Någon gång i framtiden så är jag nog, tyvärr tvungen att gadda över den, när jag ska göra en backpiece. Det kommer bli en sjukt sorglig stund. Men den kommer ändå finnas där tills dess, och jag är glad över den.

torsdag 7 juli 2011

Fakta; migration och rejektion

De flesta som har piercat sig har någon gång hört uttrycket "migrera". Men få vet nog ordets sanna innebörd om man säger så.

För att förklara begreppen lite mer skall jag börja med en kort lektion i hematologi :)
När ett främmande föremål trycks in i kroppen reagerar immunförsvaret med en gång. I de flesta fall försöker kroppen bara "städa upp" runt smycket, dvs rensa bort alla bakterier som kan ha kommit in i samband med injektionen, samt att bygga upp ny vävnad. Men ibland känner kroppen att det blir för mycket att ta hand om (kan hända om du slitit på piercingen, eller om du tagit illa hand om dig själv under läkperioden), och stöter då bort smycket. Detta är det som är rejektion och migration.


Den väsentliga skillnaden är att migration är när kroppen stöter bort smycket till en annan plats. (Detta kan tillexempel vara närmare hudytan, eller att den placerar sig snett). Vid migration brukar piercingen helt enkelt läka på en annan plats. Detta kan resultera i att den blir ytlig eller sned, vilket både är opraktiskt och fult. Dock brukar migrationen sluta innan smycket har stöts ut helt.

Rejektion - å andra sidan, är när kroppen stöter bort smycket helt. Detta kan göra ont - eller inte märkas alls, förns det är för sent. Ofta kommer det i samband med infektion. Skillnaden mot migration är att piercingen inte läker.

Varför händer det? Det finns självklart många anledningar till varför. Men den vanligaste anledningen är att piercingen blir placerad för ytligt från själva början, och där finns det inte tillräckligt med vävnad för att kunna ta hand om piercingen. En annan anledning är att det kan bildas en sk. fistelgång som bildar ny vävnad bakom piercingen, och "skjuter" ut den. Ytterligare en anledning? En infektion. Kroppen orkar helt enkelt inte med att ta hand om både det främmande föremålet och infektionen. Det finns tusen fler anledningar, men dessa är de bland de vanligaste.

Vilka piercingar drabbas? I stort sätt kan alla piercingar utsättas för migration och rejektion. Men de vanligaste är: ögonbrynet (anti eyebrow), naveln och surfacepiercingar. Då dessa sitter på väldigt utsatta platser.


Jag har blivit utsatt för rejektion en gång. Det var i ett pistoltaget hål, som jag (efter salongens rekommendation) hade tryckt ett silversmycke igenom. Det var inte vackert. Det var varit, svullet, luktade och det bildades stora blodbubblor. Och smycket hängde i en liten skinnflik i örat. Tittar man på mitt öra har jag en bråskkula där hålet en gång stötte ut det, innan jag (dum som jag var) tog ut smycket. Men det läkte fint ändå.



Innan något väsentligt

Ja, innan jag skriver något väsentligt (har inte riktigt bestämt ämne än), så tänkte jag göra en liten update. Någon som kommer ihåg inlägget som kroppkonstspel? Sjukt roliga spel f.ö. MEN, det var en sak jag saknade, och det var piercingspel. Alltså spel där man får pierca! Har trott att det inte existerade något sådant. Tills jag stötte på Amateur Surgeon 2. Ett operationsspel där man skall utföra misstänksam sjukvård på ett antal patienter. Ja, jag har ganska makabra intressen. Men! Det kommer faktiskt en kund som vill ha en "extreme piercing". Läkaren tycker att det är en bra idé att sätta jättebarbeller i hennes hjärta och lungor. Hysteriskt kul!

Något roligare inlägg kommer senare, var bara tvungen att berätta om det här.