Tatueringar vi ångrar. Eller?

För några dagar sedan skrev Aftonbladet en artikel om hemmatatueringar. "Läsarnas fulaste tatueringar" löd rubriken. Men, egentligen, är hemmatatueringar verkligen synonymt med ful tatuering och tatuering man ångrar?

I många fall; tyvärr ja. Det finns många oseriösa hemmapulare, som endast tatuerar för skoj, eller för pengarnas skull. Dessa har i många fall väldigt få sanitetskunskaper (och ritkunskaper!). En sådan har jag råkat ut för. Tyvärr har jag också varit tillsammans med en. Men varför gör folk sådant, egentligen?
Det råder ingen tvekan om att tatuerare är coola. Se tillexempel på Kat von D-hypen. Tatueringskonsten ökar hela tiden i popularitet, tillexempel pga den ökade exponeringen i media. Såklart man vill bli gaddare!

Ett "nybörjarkit" med maskin, bläck, nålar, amp, övningshud, ja heller kitet kostar runt en 1000-lapp på vissa hemsidor. Har man inte den lilla summan pengar finns det en uppsjö av hemsidor på internet som talar om för dig hur du skall bygga din egen maskin. Sakerna som tillämpas är oftast eldtandborstar, rakapparater, gitarrsträngar och pennor. Allt komplett med lite lim. Det är bara att googla.

Dessa möter ju verkligen inte alla sanitetskrav som krävs, och vi skall vara glada över att kroppen är grymt mycket mer stryktålig än vad vi tror. Infektion vid tatuering är faktiskt inte så vanligt. Men det kan hända. Det är en risk man tyvärr får ta. Som med hemmapiercare. 

Men det finns faktiskt seriösa hemmapulare. Killar och tjejer som verkligen kan, men som inte har för avsikt att bli tatuerare på heltid, eller såna som inte kan få lärlingsplats.

Ångrar vi dem alltid då? Svar nej. Även om de ser ut som fan, så kan de betyda någonting, vara en milstolpe tillexempel. Och man kan fortfarande älska dem.

Tillexempel som Aftonbladets läsare Daniel. Han har tre hemmapulade tatueringar, och skriver att han är lika nöjd med alla tre. Den charmigaste av dem föreställer "En giraff med cykelhjälm och hjul som slickar på en mandarin". Sånt måste man ju bara älska, även om den ser förjävlig ut. 

Nu till min historia. Jag har faktiskt också en hemmagaddning. När jag var 16 år var jag tillsammans med en kille "på prov". Han var några år äldre än jag, och också kroppskonstintresserad.  Vi piercade varandra rätt ofta. Och en dag så frågade han om vi skulle gadda oss. Han visade mig hemmabygget, som bestod av just gammal skiten hårtrimmer och en penna samt lite koppartråd. Nålen var en gammal akupunkturnål.
Jag var mycket väl medveten om riskerna. Jag var trots allt väldigt sanitetsmedveten redan då.

Men jag hade en mindre dröm om att tatuera in någonting jag hade ritat själv. Så jag ritade upp en relativt snygg kvinnosymbol med horn. Vi gick ner till Ica och införskaffade oss Bic-pennor (för hans pappas alla tatueringar var minsann gjorda med det!). Han sög ut bläcket och började doppa.

Akupunkturnålen var inte skön. Och det tog ett jävla tag. Ändå gjorde vi bara outlinern. Resultatet blev detta.

På bilden var den nygjord. Groteskt ful och sned :) Dagen efter så var ryggen alldeles gul och till kvällen så spydde jag. För första gången på 10 år. Det slutade med att jag låg och spydde i två veckor efter det.
Var det värt det? Nej, kanske inte. Men jag ångrar den inte. När jag fyllde 17 så fick jag en ifyllning på en studio i present av morsan. Den är fortfarande groteskt ful, men den påminner mig om när mitt liv började vända. Den "vilda" perioden.
Någon gång i framtiden så är jag nog, tyvärr tvungen att gadda över den, när jag ska göra en backpiece. Det kommer bli en sjukt sorglig stund. Men den kommer ändå finnas där tills dess, och jag är glad över den.